Pest som är en hemsk smittsjukdom var känd redan i Egypten på 300-talet f.K.

Den pest som härjade i medeltidens Europa kom till Italien år 1347 från Asien via Mellanösten, Bagdad och Krim. Året efter spred sig pesten också till Frankrike och England. År 1349 kom pesten till Skandinavien och Ryssland. Pesten spreds i första  hand med stora svarta råttor eller rättare sagt med loppor – råttornas parasiter och redan smittade människor, genom luft och beröring. Det fanns inga botemedel. Bakterien som orsakar sjukdomen upptäcktes så sent som 1894. Man trodde att pesten var Guds vrede över människors synder. I medeltiden fanns det över 1000 olika recept mot pesten men ingen av dem hjälpte. T.ex. rekommenderades att hänga upp torkade paddor hemma, bränna upp pestoffrens kläder, dricka sprit, smörja sig med olika salvor, bl.a. salvor med kvicksilver i osv. Ingen bön eller medicin hjälpte mot pesten. Det gjorde att auktoriteten för kyrkan och sjukvården sjönk.

Den största epidemin med pest började i Estland år 1710. Pesten kom då från Riga. I norra Estlands tre regioner dog 70 – 80 % av befolkningen. I Maardus domäner som Rootsi-Kallavere by då hörde till, dog 83 % av befolkningen. Troligen fanns inga levande kvar i Rootsi – Kallavere by under en tid. Senare flyttade nya människor in och det föddes barn. Än idag finns det gårdar som heter Pestgårdar i byar runt omkring och det är ett minne av tiden.

Pesten skördade så många offer att man hann och kunde inte begrava de döda som man brukade. Också de som begravde sina döda dog i pest. De döda samlades i högar på vagnar och begravdes i massgravar. I Jõelähtme församling känner vi till minst tre massgravar: vid kyrkan, i Kroodi by och vid gården Kella i Rootsi-Kallavere by.

300 år senare restes ett minnesmärke, en peststen till minne av pestoffer vid Kella gård.